Lars är född i Åsan i Jämtland. Han var född hörande men förlorade sin hörsel när han var tio år. Han utbildade sig till möbelsnickare vid yrkesskolan för döva i Vänersborg och blev tidigt aktiv i föreningslivet. I sitt arbete som industriarbetare i Örnsköldsvik upptäckte han att döva fick sämre lön än hörande oavsett yrkeskunskaper och han engagerade sig i dövrörelsen och blev medlem i Norra Ångermanlands dövas förening 1943, när han var 23 år.
På SDR:s kongress i Östersund 1955, blev Lars vald till SDR:s förbundsordförande, endast 35 år gammal. Han var förbundsordförande fram till 1967, då han fick en heltidstjänst på SDR som studiekonsulent. Lars satt i styrelsen för Carlborgsons gård/Västanviks folkhögskola ekonomisk förening 1963-1996 och i DDF:s styrelse 1968-1974, 1979 samt 1993-1994.
Under 1960-talet arbetade han för att döva skulle få bättre studiemöjligheter och för rätten till tolkservice och på 1970-talet för handikappersättning, egen folkhögskola i Leksand och för satsning på teckenspråksforskning. Vid SDR:s förbundsdagar 1970 fick Lars pris som ”Årets man”. Motiveringen löd: ”Detta motiverat av Lars Kruths stora insatser vid tillkomsten av SDR:s kursgård och folkhögskola i Västanvik, Leksand. Lars Kruth har också under hela sin aktiva tid gjort de döva ovärderliga tjänster både som förbundsordförande under 12 års tid och som studiekonsulent sedan 1967. Hans arbete karaktäriseras som uppbyggande och utfört i en positiv anda.”
Lars blev återigen vald till SDR:s förbundsordförande 1983-1986, därefter var han ledamot 1986-1989. Innan han blev vald till förbundsordförande arbetade han som förbundssekreterare och ekonomichef på SDR.
Lars blev utsedd till hedersdoktor vid Stockholms universitet 1980, ett år innan Sveriges riksdag officiellt erkände det svenska teckenspråket som dövas modersmål. Lars mottog Kruthmedaljen nummer 1, 1989. För att ära Lars fick ett av elevhemmen på skolan, som stod klart 1994, namnet Kruthgården.